Jag är en levande legend, ärligt talat. Eller bara en hjälte. Eller en ninja. Jag vet inte – det är så himla svårt att älska sig själv korrekt i andras ögon.

wingzVisste ni att jag är värsta ängeln? Japp, japp, det är ett heltidsjobb o.s.v och dock får jag liksom inga fysiska pengar i betalning men däremot får jag fett mycket annat. Som en massa hemligheter om saker som jag inte tänker ge er, bara så där. You got to deserve it – just like I do, you know. 

I onsdags var jag på väg hem för att förbereda för lägenhetsvisning. Jag hade inte städat ett skvatt men hade ju cirka tre timmar på mig, så jag tänkte att det var lugnt. På vägen hem från stan kom jag på att jag nog bör gå på Systembolaget och införskaffa något drickbart att bjuda på, för att vi gör sånt i det här landet har jag förstått. I all stress hetsade jag iväg till Fruängen (jag är portad på cirka livstid från Liljeholmsgallerian, vilket jag oftast respekterar då jag inte orkar jiddra med väktarna – är rätt säker på att dom har ”ansiktsigenkänning” på kamerorna i entrén, just saying..) och köpte en flaska Fireball. Alla gillar Fireball, tänkte jag. Och jag hade rätt. Men nu till själva grejen: På väg hem från Fruängen kommer jag på att jag måste åka till Telefonplan och göra en grej, så jag placerar mig i en del av tåget där jag vanligtvis inte sitter, så det var verkligen en slump alltihopa (jag ska vara längst fram i tuben om jag ska hem).

När jag ska gå av så är det en äldre dam, runt 85 år cirka, som undrar om jag kan hjälpa henne bära av hennes väska eftersom hon går på kryckor. ”Absolut!” säger jag och går av med väskan. Hon kommer efter mig och precis när hon ska ta resten av sista steget av –  hon har här alltså tagit ett halvt steg ungefär – så SMÄLLS dörrarna igen helt plötsligt (helt otippat, för så snabbt brukar det inte gå! Chauffören kan inte ens ha försökt titta i sina jävla backspeglar i form av kameror etcetera – dom kanske också har ansiktsigenkänning och så var det någon tunnelbanenisse som hatar mig eller något.. ”Vad vet vad…”) och hennes fot fastnar i dörren. Den äldre damen faller baklänges, med foten fast i dörren!!! Jag släpper allt jag håller i och lyckas få tag i henne i fallet. Dörrarna öppnas igen, foten lossar och hon fortsätter då givetvis att falla, baklänges. Notera: Hon gick redan på kryckor!!! Men – som tur ÄR – så är jag faktiskt SJUKT stark, tro det eller ej (jag förstår att det är svårt att förstå – och ja, jag verkligen VÄGRAR träning, speciellt gym och sånt, jag går faktiskt hellre på tyskt horhus med endast BDSM eller massa bajs-sex – än på gym ärligt talat…), så hennes huvud hinner inte slå i mot marken utan jag hinner fånga henne. (Hon får dock ett skrapsår på fingret som börjar blöda och det droppar något för jävligt vilket där och då gav mig smått panik.) Så där ligger vi, cirka någon halv minut eller så, för eftersom hon är väldigt tung (säkert 90-100 kilo) får jag inte upp henne från den positionen – där hon halvt sitter ner/halvt ligger – på egen hand, så två (2!!!) medelålders män hjälper mig att ställa henne upp. Vi är alltså tre (3) pers som lyfter henne.

Jag springer iväg och jagar plåster och bandage och sedan sitter jag länge med damen som är väldigt skärrad – det hade kunnat gå otroligt illa för oss båda, nämligen, för vi liksom halvt låg ner på kanten intill spåret, och jag var cirka livrädd att vi skulle trilla ner när tunnelbanan började åka iväg, hur skulle jag ens kunna rädda oss från att falla ner på spåret? Jag hade liksom ett hårt grepp med min lilla mini-hand runt hennes ena underarm och min andra hand/halva armen bakom/runt hennes huvud/nacke (för att jag ville skydda henne från att skada huvudet, allt jag såg framför mig var typ hjärnblödning/grov hjärnskakning p.g.a allt gick väldigt snabbt och dessutom ramlade vi båda liksom på ett rätt smärtsamt och obehagligt vis).

I varje fall så frågar jag damen om hon vill att jag följer henne hem, åtminstone en bit eller så (jag hade fett med tidspress där och då – p.g.a lägenhetsvisning 18.00, men kunde inte lämna henne ensam så som hon darrade, dessutom var hon väldigt ledsen över vad som precis hänt) och hon säger att ”det ville hon jättegärna att jag skulle göra”, så vi bestämmer det.

När vi kommer ner till spärrarna gör vi en anmälan hos killen i SL-luckan/informationen/spärrvakten eller vad man nu kallar gubbarna och gummorna som sitter där och Facebook:ar i en bur hela dagarna (en tanke; ”Big Brother” fast omvänt samt upp- och ner plus på sniskan?? Hah! Jo! Yeah! Obs.. inte meningen att ni ska fatta nått här..).. Jag har även dubbelkollat så anmälan kommit in. Precis när vi ska börja gå (notering: vi är nu på ”fel” sida av Hägerstensåsen, men jag tycker rent spontant att städa känns oviktigt just där och då), så kommer det två väktare. Väktarna rent ut sagt FRÅGAR UT damen om vad som hänt, alltså de är fan sjukt dryga och typ hade ”skoj” i sina röster, och de möter mig inte ens med blicken en enda gång under samtalet, trots att jag försöker prata med dem – för jag fyller ju givetvis i vissa detaljer som damen inte hann tänka på (som det faktum att dörrarna stängdes ovanligt snabbt, hon trodde ju bara att hon gick av ”för långsamt”) och damen säger slutligen att ”väktarna kan lämna platsen och åka vidare för den här (läs: jag, Citty, d.v.s) tjejen kommer se till att jag kommer hem ordentligt, och mitt barnbarn är hemma” (hon väntade besök från sitt barnbarn) så tittar den ena väktaren på henne som att hon är typ dum i huvudet/korkad/blåst och den andra väktaren SUCKAR högt och himlar med ögonen – som om jag var någon jävla brottsling, tjuv eller liknande. Det var PRECIS som att de trodde jag på något vis hade utnyttjat den här situationen!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag blir så jävla arg. Men jag litar inte på väktare (jag har själv blivit fysiskt misshandlad av just väktare vid minst två tillfällen), vissa är snälla men ENDAST dom jag känner personligen, alla andra väktare är fan jävla riktiga råttor som lika gärna kan brinna i Mordor istället för att gå runt och låtsas jobba – med något viktigt som bör kräva att man är empatisk och förstående och inte bara wannabe-biff –  men i varje fall så tog jag damen i armkrok och traskade lugnt och sansat hem mot hennes bostad.

När vi kom fram överlämnade jag henne till hennes barnbarn, förklarade att jag tror att hon kan komma att få eventuell nackspärr men att jag var ganska säker på att hon inte hade någon hjärnskakning p.g.a bla bla bla och så pratade vi en stund och HAN – däremot – tittade INTE på mig som om jag vore någon brottsling utan han verkade väldigt tacksam över att jag hjälpt hans mormor i hela den här komplicerade situationen.

Så. Med detta inlägg vill jag alltså bara berätta vilken jävla grymt fantastisk hjälte jag är. ELLER så skriver jag om det för att jag faktiskt känner mig som en super-människa ibland. För jag hann faktiskt städa hela mitt sovrum (som alltid är kaos, mina vänner vet…) samt städa undan i resten av lägenheten, städa köket o.s.v, på typ 20 minuter och det viktigaste av allt (gällande min lägenhet) är att de som kom och kikade ÄLSKADE den. Vilket gör mig till antingen: 1. en fantastisk städerska. 2. innehavare av världens najsigaste place. Men också: 3. Jag vill inte bo här längre, för att jag vill flytta helt enkelt.

Kom nu inte och kommentera något om att jag bara vill ha kredd, för det huvudsakliga syftet med detta inlägg är att uppmana till lite jävla medmänsklighet. Om det är fel att uppmana till medmänsklighet, så är det något som inte stämmer i Ditt huvud. Så, ”sök hjälp!!!!!!!!” i så fall (en fras jag själv får höra cirka 2-6 ggr per dag.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s